Jag grät en skvätt för att jag inte kan vara där för Jonathan som jag brukar, sen grät jag för att jag är trött på att ha ont, sen grät jag lite till för att det inte heller denna gång blev som jag tänkt mig, att vi inte fick sitta där ihop och förundras över det nya lilla livet.
Sen kom det nog fler tårar för att vi äntligen är hemma och mår bra! Jäkla hormoner säger jag bara haha!
Men allvarligt så är det superjobbigt att inte få lyfta Jonathan när han är ledsen, att inte kunna lägga honom för att jag inte kan jaga efter när han försöker krypa ur sängen eller bara lyfta ner honom när han klättrat upp på något farligt ställe. En stor anledning till att jag valde bort snitt denna gången var ju för att man inte får lyfta på 6 veckor. Nu sitter jag där iallafall, men utan de fördelarna ett snitt ger i gorm av planering, enkelhet och snabbhet. Jaja det går ju iallafall snabbt framåt nu, och jag har lite mindre ont för varje dag som går.
Av blodförlusten känner jag inget längre, fast jag har ju inte riktigt rört mig så mycket än heller :)
Tack och lov har jag inte alls så mycket hormoner idag och Lucas och Jonathan sköter sig fint :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar