Mindre än en vecka kvar till fru!

Det börjar bli pirrigt nu! På lördag är jag mrs Johnstone! Set är mycket som ska klaffa med mat och bussar, men det ska nog gå bra :) vi har övat hos prästen och jag har gjort en testuppsättning på håret, både präst och frisör känner jag förstår vad vi vill ha, vilket är skönt.

Jonathan blir bara större mer alert hela tiden. Nu ligger han jämte mig och pratar och pratar! Nick var uppe och bytte blöja nyss och det gör mig varm att höra hur dom pratar med varann. Dom är så goa med varann! Han var så glad över att hans lärare på jobbet äntligen fick se Jonathan, är ju kul att få visat upp det man är mest stolt över! 

Här har vi börjat ordentligt med smakportioner, jag hoppas att han snart kan äta en hel kvällsportion, då kanske han sover lite längre :)

Vi var på föräldragrupp på BVC i onsdags, jag var lite orolig över att gå, då det självklart var flera tvillingar där, men det gick bra, bara jag får förbereda mig så klarar jag det mesta. Jag saknar Leo så att det gör ont ibland, är så jobbigt att veta att jag aldrig kan göra något för honom. Det skulle varit två hungriga grabbar som låg i sängen och pratade, inte en. 

 

Ny idol

I fredags hade jag sällskap så det räcker :)

På förmiddagen passade Madde och Josephine på att komma med hit när franken skulle sluta tidigt. Tiden gick attans  fort bara, så mysigt med lite sällskap :) 

På eftermiddagen träffade jag en tjej som också fått barn tidigt, hennes Ian vägde bara ca 550g när han kom ut. Ian är min nya idol! Efter allt han gått igenom är han en liten kille med en stor personlighet, glad, go, nyfiken och överallt! Älskar dessa starka ungar som väljer livet :) han är nog jonathans nya idol med, för han har härmat hans högljudda test av sin röst sedan vi åkte hem :)

Jonathan var också fascinerad av söta söta Josephine, men också lite rädd för henne.

Var bra att jag var social hela dagen, för på kvällen var jag o Jonathan ensamma hemma medan Nick drack öl med en kollega :) 

Huh vad allt kommer nära nu, i onsdags träffade jag min kusin som ska toasta på bröllopet och på kvällen träffade jag och nick prästen. Det var ganska intressant att berätta för prästen varför vi vill gifta oss och vad vi älskar hos varann. 

På onsdag ska vi öva o kyrkan och på fredag ska jag prata uppsättning med frisören... Gaahh! De där med att vara i centrum en hel dag är ju inte riktigt min grej! Men set ska bli kul ändå :)

Det är mycket nu :)

Trodde alltid att jag skulle vara rastlös när jag är hemma, men trivs förvånansvärt bra med det. Kanske är det lika bra nu när vi ska gifta oss och allt med, undrar om jag kanske känt mig rastlös annars? 

Har som vanligt lite svårt att sitta still ändå... I förra veckan träffade jag en annan prematurmamma, i lördags var vi på ettårskalas, idag ska jag träffa pillan och prata bröllop och på fredag ännu en prematurmamma :) så fortsätter det.

Barnkalaset i lördags gjorde Jonathan helt utmattad, han vill verkligen se allt som händer och trots att han inte var där länge sov han helt utslagen hela kvällen. 

Tror det är bra att få prata med andra som varit på Neo, vissa dagar kommer minnen tillbaka, det kan vara ett foto, en lukt eller ett plingande. Jag märker att mycket i andras historier är väldigt likt medan man självklart har många olikheter med. 

Undrar om jag varit annorlunda mot personalen om jag varit mamma innan eller legat på Neo förut? 

Minns tex en gravid sköterska som tyckte det var för varm och satte på ac:n inne på rummet med de minsta barnen. Vilket resulterade i att det antingen var varmt så man rann bort, eller svinkallt, hur klär man sin prematurbebis för det, det var ju inte så att hon gick runt och lade extra filtar på de barnen vars mammor inte var där!! När man ligger på Neo är det väldigt svårt att känna empati med någon som tycker att det är jobbigt med värmen för att hon gått så långt i sin graviditet...

Men det fanns även andra som jag minns så väl, som Elisabeth som man såg blev uppriktigt besviken och ledsen när Jonathan drabbades av en infektion på slutet, hon hade så gärna velat se oss få gå hem innan hennes semester. Och de sköterskor som verkligen brydde sig är många och det är dom som gjorde att jag kom hem med psyket hyfsat i behåll.

I det stora hela tycker jag att vi har haft tur, Jonathan växer och är nu uppe i 4835g. Hans viktkurva går rakt upp. Han är tidig i utvecklingen och helt fantastiskt med :) som prematur och så tillväxthämmad, kunde det ha gått så mycket sämre. Han verkar ha bra lungor, tarmar ögon och tillväxt, så ja trots allt har vi haft tur :)

Bröllopet närmar sig med stormsteg, längtar lite till första dansen är gjord så att vi kan börja festen och jag är fru :)

Ska bli skönt när allt verkligen klaffar och man kan andas ut... Det är väl fördelen med restaurang, där fixar någon annan maten och man slipper bry sig om det.

Nicks morfar kommer trots att vi inte trodde det, så himla kul, både jag och nick blev glada, det är en rolig krutkubbe som jag verkligen tycker om.

Dom passar på att göra en stor omorganisation på jobbet nu när jag är borta, men jag verkar hamna där jag vill ändå, så jag tar det med ro.

Cheferna är inte satta än, men jag önskar så att jag får behålla min chef, han är utan tvekan den bästa jag har haft och den jag känner har jobbat mest för sin personal. Vill så gärna komma upp till jobbet och säga hej, men det går inte nu när det är förkylningstider och det är så mycket folk. 

Oh nu är det tydligen dags att gå upp om jag ska få en chans att duscha innan nick går till jobbet. 

Blev ett litet rörigt inlägg det här, men det blev er inlägg iallafall :)

Stolt!

Jag är så stolt över min lilla familj! 

Jag är stolt över mig och Jonathan för att vi fått amningen att funka. När man väger 875g när man kommer ut är det ju verkligen ingen självklarhet! 

Det gjorde ju att vi fick ha Hemsjukvård längre än om vi flaskmatat, det har krävts ganska mycket jobb och jag har varit nära att ge upp några gånger, inte minst under de nio veckor jag pumpade, men även nu med oron att jag inte ska ha mjölk nog, mjölkstockningar och annat. 

Ibland vore det bekvämt med ersättning, att kunna få lite hjälp att mata en natt så att jag kan sova, men i slutändan är det verkligen värt det. Jonathan går upp bra, får maximalt skydd mot sjukdomar och jag vet att jag gör allt jag kan för att han ska må bra ❤ 

Det är så skönt att vi fick det att funka, för många prematurmammor är det en sorg att inte kunna amma, att inte kunna ge sitt barn det extra skydd de desperat behöver! Tror det var 50% tur och 50% vilja... Det är jobbigt nog att bli bestulen på sin graviditet utan att bli bestulen på amningen också...

Jag är stolt över Jonathan som växer och utvecklas helt fantastiskt och som är så med hela tiden! 

Är så stolt över nick, som är tillbaka på jobbet och som klarar av det efter allt han har gått igenom och jag älskar att se samspelet mellan honom och Jonathan, de älskar att prata med varann...

Helgen som var bjöd på kräftskiva hos Pillan och Mattias och deras goa  ungar, var kul att träffa alla och så gott med kräftor :) Jonathan och syrran fann verkligen varann med ❤