Det är mycket nu :)

Trodde alltid att jag skulle vara rastlös när jag är hemma, men trivs förvånansvärt bra med det. Kanske är det lika bra nu när vi ska gifta oss och allt med, undrar om jag kanske känt mig rastlös annars? 

Har som vanligt lite svårt att sitta still ändå... I förra veckan träffade jag en annan prematurmamma, i lördags var vi på ettårskalas, idag ska jag träffa pillan och prata bröllop och på fredag ännu en prematurmamma :) så fortsätter det.

Barnkalaset i lördags gjorde Jonathan helt utmattad, han vill verkligen se allt som händer och trots att han inte var där länge sov han helt utslagen hela kvällen. 

Tror det är bra att få prata med andra som varit på Neo, vissa dagar kommer minnen tillbaka, det kan vara ett foto, en lukt eller ett plingande. Jag märker att mycket i andras historier är väldigt likt medan man självklart har många olikheter med. 

Undrar om jag varit annorlunda mot personalen om jag varit mamma innan eller legat på Neo förut? 

Minns tex en gravid sköterska som tyckte det var för varm och satte på ac:n inne på rummet med de minsta barnen. Vilket resulterade i att det antingen var varmt så man rann bort, eller svinkallt, hur klär man sin prematurbebis för det, det var ju inte så att hon gick runt och lade extra filtar på de barnen vars mammor inte var där!! När man ligger på Neo är det väldigt svårt att känna empati med någon som tycker att det är jobbigt med värmen för att hon gått så långt i sin graviditet...

Men det fanns även andra som jag minns så väl, som Elisabeth som man såg blev uppriktigt besviken och ledsen när Jonathan drabbades av en infektion på slutet, hon hade så gärna velat se oss få gå hem innan hennes semester. Och de sköterskor som verkligen brydde sig är många och det är dom som gjorde att jag kom hem med psyket hyfsat i behåll.

I det stora hela tycker jag att vi har haft tur, Jonathan växer och är nu uppe i 4835g. Hans viktkurva går rakt upp. Han är tidig i utvecklingen och helt fantastiskt med :) som prematur och så tillväxthämmad, kunde det ha gått så mycket sämre. Han verkar ha bra lungor, tarmar ögon och tillväxt, så ja trots allt har vi haft tur :)

Bröllopet närmar sig med stormsteg, längtar lite till första dansen är gjord så att vi kan börja festen och jag är fru :)

Ska bli skönt när allt verkligen klaffar och man kan andas ut... Det är väl fördelen med restaurang, där fixar någon annan maten och man slipper bry sig om det.

Nicks morfar kommer trots att vi inte trodde det, så himla kul, både jag och nick blev glada, det är en rolig krutkubbe som jag verkligen tycker om.

Dom passar på att göra en stor omorganisation på jobbet nu när jag är borta, men jag verkar hamna där jag vill ändå, så jag tar det med ro.

Cheferna är inte satta än, men jag önskar så att jag får behålla min chef, han är utan tvekan den bästa jag har haft och den jag känner har jobbat mest för sin personal. Vill så gärna komma upp till jobbet och säga hej, men det går inte nu när det är förkylningstider och det är så mycket folk. 

Oh nu är det tydligen dags att gå upp om jag ska få en chans att duscha innan nick går till jobbet. 

Blev ett litet rörigt inlägg det här, men det blev er inlägg iallafall :)