I måndags var det två år sedan jag åkte in till sjukhuset med huvudvärk! I tron att jag faktiskt skulle komma hem igen någon timme senare.
Kommer till och med ihåg vad jag åt till frukost just den dagen och att jag tänkte att jag kunde äta mer när jag kom hem! Det visade sig sedan att jag inte skulle få äta igen förräns mina barn var ute och jag var klar på uppvaket mer än 36 timmar senare! Ni som känner mig förstår nog hur Det påverkade mig uppe på allt annat!
Efter att ha tagit blodtrycket som låg högre än man önskade tog man även ett äggviteprov på urinen som visade positivt. Jag blev diagnostiserad med havandeskapsförgiftning. Man gjorde CTG på barnen, det var ordentligt obehagligt att ligga helt stilla på rygg i en timma med en tvillingmage och ordentligt med krämpor.
Efter CTG gjordes ett ultraljud där de kollade flödena till grabbarna, kommer ihåg så väl hur de redan då fokuserade på hur Jonathan mådde och ingen brydde sig om Leo. Nu gällde det att fort ge mig kortison för att det skulle hinna verka så länge som möjligt innan jag troligen skulle snittas. Jag skickades till spec BB där de fortsatte ta CTG. Leo låg mer lättillgänglig så konstigt nog var det honom det var lättast att hitta varje gång.
Efter någon timma blev vi skickade till ett förlossningsrum där de kom in var tredje timma och tog ett CTG som tog en timma, om allt såg bra ut kunde de sluta tidigare, men Leo nådde aldrig upp till ok.
Tiden på rummet är lite av ett töcken! Jag minns att jag aldrig riktigt trodde på att de faktiskt skulle snitta mig innan en sköterska sa att när du väl hamnat i ett förlossningsrum kommer du inte härifrån utan att ha fött!
På kvällen fick vi äntligen ner en Neonatalog som pratade med oss! Han förklarade långt och sakligt vad som skulle hända efter snittet, att jag antagligen inte skulle få se mina barn och att om Leo vägde mindre än 450g så skulle de antagligen inte försöka rädda honom alls.
Den natten sov jag inte mycket, med nerverna utanpå och en barnmorska som kom in att mäta en timma var tredje timma, så var det helt hopplöst! Dessutom fick jag nästa kortisonspruta i andra höften mot den första, så jag kunde inte ligga på sida och magen blev för tung när jag låg på rygg. Ja ni fattar problemet. Dessutom blir man ordentligt skakig av den stora dos kortison jag fick!
När jag äntligen somnade kom en sköterska in och väckte mig för att säga att jag inte fick dricka mer.
Förmiddagen den 21/4 spenderades med att duscha med descutan och förbereda mig för operation. Läkaren kom in och berättade hur det gick till osv. Nick var hela tiden med som ett fantastiskt stöd!
Kl 14 rullades jag iväg till operation, jag kände mig länge lugn, fram tills det var dags för snittet! Då kom paniken och rädslan som jag flyttat bort så länge! De senaste tio veckornas oro kom upp till utan på en gång.
Tänk om mina barn inte skulle kunna leva när de kom ut! Tänk om ingen av dem skulle få en chans? Hade inte nick suttit där och lugnat ner mig hade jag nog behövt en akut dos av lugnande eller något, det var med en hårsmån jag höll paniken i shack! 14:41 kom Jonathan och hans lilla skrik var det vackraste ljud jag hört! Han levde utan tvekan! 14:42 kom Leo, inget ljud hördes.
När jag häftades ihop kom de först förbi med en kuvös med Jonathan och sen med Leo! De levde båda två och inget var akut just då. Trots sina 380 ynkliga gram fick Leo en chans att överleva! Mitt lejon, min lilla lilla fighter.
Klockan hann bli närmare 19 tror jag innan jag fick se mina grabbar igen! Det behövdes personal för att rulla upp mig i sängen! Minnena är så suddiga efter den obefintliga sömnen och den oerhörda anspänningen.
Jag minns att trots att Leo var så liten så viftade han med sina små armar när han hörde min röst och han kände igen mig och nick. Jonathan kramade mitt finger och det var fantastiskt!
Det var ändå så himla läskigt hur små de var. Jag som knappt velat röra vanliga nyfödda av rädsla för att de skulle gå sönder.
Den natten bestämde jag mig för att kunna ta mig till avdelningen i rullstol dagen efter, jag vägrade vara beroende av annan personals välvilja för att träffa mina barn. I kombination med att jag inte tålde värktabletterna annat än alvedon jag kunde äta, så krävdes ganska mycket av min envishet. Men nog satt jag där på morgonen!
Alla dagar fram till Leos död är lite av ett töcken, kombinationen av sömnbrist och stressen med två extremptematurer och pumpandes mitt i natten gör att jag har få tydliga minnen tyvärr. Jag minns hur han inte gillade tygstycket som låg över ansiktet och hur han viftade bort det och hur perfekt han var trots sin lilla storlek!
Jag minns tydligt det jobbiga i att inte kunna göra något för Leo, Jonathan fick vi sitta hud mot hud med, men Leo kunde vi knappt röra, men vi satt och höll händerna runt honom och sjöng och pratade. Han visste iallafall vilka vi var, det var tydligt.
Den 24:e April höll vi ett nöddop för Leo, vi fattade inte riktigt just då att de trodde han snart kunde dö, men det kändes viktigt att han fick döpas.
Hade en väldigt långrandig präst och jag minns tydligt hur jobbigt det var att stå där så länge med nysnittad mage jag var också rädd när han skulle sticka in händerna och röra vid honom, tänk om han inte spritat sig ordentligt.
När vi gick upp med mjölk sent den kvällen hade Leo dippat ordentligt i syresättning och sköterskan sa till oss att besluta hur vi ville att Leo skulle somna in och att gå och sörja! Vi la oss på rummet helt tomma och bara grät, några timmar gick utan att vi hörde något och vi bad sköterskorna ringa upp till neo. Mirakulöst hade Leo återhämtat sig och var återigen helt stabil.
Jag fattar fortfarande inte varför de inte ringde och sa det.
På torsdagen 25 fick vi beskedet att vi skulle bli hemskickade! Vi spenderade en stor del av dagen med att packa ut oss i bilen och förbereda för hemfärd.
Vi fick höra av "vår" sköterska att vi kunde få vara med och hålla Leo medan de bytte kuvös så vi borde stanna. Jag minns hur glad jag var att få röra honom ordentligt, men i vändningen vi gjorde innan bytet så störtdök han i syresättning och vår läkare behövde höja tryck och syre till skadliga nivåer. Efter att ha haft ett möte med de andra läkarna kom vår läkare med beskedet att det inte fanns något kvar att göra för Leo.
Vi fick gå in i ett rum, ringa familjen och sen så la dom Leo på mitt bröst. Jag minns så väl den blandade känslan av att äntligen få stryka honom över kroppen, hur len och mjuk han var och hur tyngden av hans huvud kändes, samtidigt som sorgen slet oss i bitar!
Efter ett tag bad vi dom ta ut respiratorn och en stund efter det la sig en frid över rummet, jag och nick tittade på varann och visste att i den sekunden lämnade han oss. Men allt vi kände i timmarna efter det var konstigt nog frid.
Samtidigt slutade Jonathan som gråtit mycket av Leos dåliga tid att skrika! Tydligen är det inte helt ovanligt att det är så när en tvilling är sjuk och går bort. Att tvillingar har ett speciellt band är för mig nu ett faktum, och jag tror alltid Jonathan kommer sakna något.
Även min familj kom in och sa adjö av Leo. Han betydde så mycket för dom med! Det var många trasiga hjärtan den dagen och det går inte med ord beskriva tiden efter han dog!
Enda gången jag kände mig mig minsta hel var när jag fick sitta med Jonathan på mitt bröst! Jag kände hur jag läkte när jag var med honom.
Jag har aldrig tidigare upplev en sorg som sliter en itu på det sättet, som gör det svårt att andas och som gång på gång slår undan fötterna!
För mig är Leo alltid en del av vår familj, Jonathans tvilling och mitt barn! Jag kommer aldrig sluta prata om honom och han kommer alltid vara levande för mig. Var aldrig rädd för att fråga om honom för jag berättar gärna.
Det finns alltid mer att berätta, men då tror jag att jag behöver skriva en bok.
Men undrar ni varför jag inte är på topp denna tiden på året så är det därför! Jag kommer aldrig mer jobba den 25/4 och inte på länge planera något att göra just den dagen.
Vi minns Leo mest med glädje ändå! Han gav oss fyra hela dagar som han egentligen inte hade att ge! Jag fick lära känna den mest fantastiska minsta människan som försökts räddas på östra och jag är stolt över att vara hans mamma!
Någon gång ses vi igen! Fast jag kommer alltid undra hur skulle han varit, hur skulle det ha varit med båda två som kunde dela allt och ha varandra? Vi får aldrig veta.
Det finns saker jag aldrig kan förlåta efter Leos död, som att bårhuset inte hittade honom när vi skulle lägga honom i en kista, eller hur oempatiska vissa sköterskor var på neo, när vi tyckte det var jobbigt med tvillingar.
Men framför allt minns jag hur folk skickade kort, lämnade presenter, främlingar i tvillinggruppen erbjöd oss att låna boende vid östra, folk lagade mat eftersom vi var strandade på neo, personer som läste bloggen skickade hemstickade saker till Jonathan. Många vänner och bekanta och totala främlingar fanns där så mycket de kunde. Kommer heller aldrig glömma Jenny på neo som var med oss och badade Leo och klädde honom efter han somnat in. Hon gjorde det så fint för oss och hon gjorde även en bok med alla hans saker och ett fotavtryck. Jag samlar mer på de minnena än det dåliga!
