Min pappa är en av de starkaste personerna jag känner!
För några år sedan (ca7 tror jag) drabbades min pappa av en stroke. Den tog hårt på honom och hela familjen. Sakta men säkert har han kämpat sig tillbaka och gränsen mellan pappa före och efter stroken har sakta suddats ut och personen har blivit samma och vi slutade tänka på pappa som sjuk.
Jag tror en stor förändring kom när han fick bli morfar, pappa älskar barn! Trots att han blev förkrossad när han förlorade ett barnbarn reste han sig upp igen och blev den bästa morfar som mina barn kunnat få!
Han är jonathans största idol med sin verktygslåda och med sitt stora hjärta! Jonathan tror att omfa kan laga precis allt! Varannan mening innehåller nog omfa laga!
Men så kom den där jävla torsdagen; när vi var hemma hos mamma och pappa och Jonathan skulle få vara kvar över dagen ensam med mommo och omfa. Morgonen började som vanligt tills pappa undrade om vi kunde höra att han sluddrade? Det hörde vi och mamma ringde ambulansen. Jag och mamma kastade in barnen och pappas hund i min bil och jag åkte hem och mamma till sjukhuset. En stor eloge till Borås sjukhus som både hunnit röntga och sätta in medicin på pappa innan hon kom fram ca 20 minuter efter pappa.
Jonathan är definitivt känslig för förändringar och förstod att något hänt. Han reagerar utåt och vet inte vart han ska göra av sig riktigt, så han jagade hunden, som skrämde Lucas, som skrek en massa. Kaos kan man säga!
Det visade sig att pappa fått en ny propp som delvis slog ut hans högersida. Efter ett dygn där han blev konstant sämre vände det äntligen för pappa och han kunde med svårighet gå själv och prata.
Jonathan var med och hälsade på pappa på sjukhuset, tryckte på alla knappar, höjde och sänkte sängen, larmade sköterskorna och höjde pappas humör rejält. Vi hälsade även på honom i Skene dit han flyttades för rehab, Jonathan hittade på nog med bus på en halvtimma för att räcka för pappa i flera dagar ;)
I fredags fick pappa komma hem då han kan klara sig ganska bra själv. Idag hälsade jag och barnen på honom, han mår bättre hela tiden, men det var så jobbigt att se honom hemma. På något sätt förväntade sig min hjärna att han skulle vara precis som innan hemma i huset. Jag tror min starka pappa kommer slita sig tillbaka för att kunna vara den som snickrar med sina barnbarn och lär dom att fiska. Men det kommer vara en tuff tid för både honom och mamma...
Idag var jag bara så bitter, varför ska sånt här få hända när han jobbat så hårt för att komma tillbaka från förra stroken? Ibland känns livet jävligt orättvist!
Det finns så många dåliga människor där ute, varför måste sånt här hända min pappa som har ett stort hjärta och som äntligen hat fått sina barnbarn att spendera sin tid med? Jag försöker att bara se det positiva, han är här, han är mentalt samma person och han han har sina barnbarn att slåss för, men det är inte rättvist att livet gör det så tufft för honom!
