Funderar också på de som tycker det är dags att vara tillbaka till mitt gamla jag igen. Jag har en nyhet, jag kommer inte komma tillbaka till den jag var innan.
Att bli mamma förändrar folk, att bli mamma till en prematur och spendera de första nio veckorna på sjukhus förändrar folk ännu mer och sist men inte minst att förlora ett barn förändrar en ännu djupare.
Så sitter du och väntar på att mitt gamla spralliga lättsamma jag ska komma tillbaka kan du sitta där och vänta :)
Jag tycker ändå att jag mår ganska bra nu, men stressen och oron från Neo och sorgen har definitivt satt sina spår.
Jag tror inte någon som inte varit i den situationen kan förstå hur det är.
Sen är det intressant vad folk kan klämma ut sig när de blir obekväma med vad som hänt. Fick av en kille kommentaren att vi nu fått ett normalt antal barn -som att det är det man strävar efter? Har också fått att det kanske är lika bra för han kunde ju blivit sjuk, ja, men han kunde blivit frisk med.
Var hemma i dalsjöfors hela helgen, nick låste ryggen i förra veckan, så för att ge honom lite extra utrymme i sängen åkte jag och Jonathan hem redan på torsdagskvällen så att nick fick ha sängen för sig själv. Det kändes som att trängas med mig och Jonathan inte är någon höjdare när ryggen gör ont.
Är så skönt att vara hemma och kunna gå lite mysiga promenader, att kunna packa in Jonathan i vagnen inne innan man går ut känns som en lyx!
Sen hade vi familjemiddag i lördags, det var mycket folk och blev lite mycket för Jonathan ibland, men i det stora hela gick det väldigt bra. Passade på att hälsa på farmor och min faster med, det var skönt att få den extra tiden hemma.
Jonathan fortsätter att bli så mycket större och stabilare varje dag, igår när nick gick runt med honom "pratade" han och log mot mig en massa, hjärtat bara smälter! Jonathan är den bästa medicinen man kan tänka sig, så perfekt och full av personlighet.
Får hoppas han tycker babyrytmiken är lite roligare idag och läger bli att gråta :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar