Vi har suttit jämte kuvösen och kollat hur han andas, hur mycket mat han fått, hur många blöjor som bytts och hur mycket han väger -på grammet.
Under en nio veckor lång neoperiod var vi helt isolerade från alla, med några få besök av familjen.
Allt vi gjorde gjorde vi för Jonathan, vi visste vilka tider han åt, hur mycket han åt, hur mycket mat han hade kvar i magen hur många pulstapp han hade per dygn, hur mycket syre han behövde och hur mycket han gått upp i vikt.
Det hände mer än en gång att vi fick påminna om medeciner för att vi hade mest koll av alla.
Tiden gick och vi kom hem, vi släppte lite på kontrollen, vi vågade träffa fler och fler personer även om dagisbarn var helt förbjudet.
Efter att månaderna gick blev vi mindre och mindre rädda för sjukdomar och på vårt bröllop hade vi till och med barnvakt.
För ett år sedan plockade vi bort andningslarmet, sakta men säkert släppte vi den totala maniska kontrollen som vi behövt under sjukhustiden.
Vi har sett Jonathan bli riktigt sjuk, men han har gång på gång ridit ut det och nu tror jag han har bäst immunförsvar i familjen.
I somras hade vi barnvakt en hel helg utan att oroa oss, ett steg till att våga släppa på kontrollen.
Imorgon börjar ett nytt kapitel i livet då Jonathan på allvar börjar på dagis. Nu ska vi lämna över kontrollen till någon annan, någon annan ska träffa vårt älskade barn mer än oss.
Tror Jonathan kommer gilla dagis, men det är ändå lite tufft att ha gått från att ha koll på allt till att nu släppa helt, men av allt som hänt sedan han föddes är det nog det minst traumatiska, så det ska nog gå bra :)
Det känns i hjärtat att det är en väska och inte två som står packad i hallen, att Jonathan inte har någon med sig i det nya.
Det känns också jobbigt att han är så stor nu att han ska börja dagis, samtidigt som det känns väldigt bra :)
Imorgon är en stor dag! Så idag förberedde sig Jonathan med att vägra sova till klockan nästan var tio-puh!!!
God natt
Älskar mammas tofflor, nästan lagom ju :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar